De senaste veckorna har jag delat små utdrag ur Carl-Marins Bergstrands bok ”Sjukdomsbot i Västergötland” där det finns massor av mer eller mindre fantasifulla botemedel för diverse åkommor.
Då undertecknad för tillfället är mindre rörlig på grund av en liten fraktur i benet så föll det sig naturligt att kika på vad man hade för tankar kring detta förr i världen så det blev ytterligare en titt i ovan nämnda bok. Jag hittade inga citat från Mark denna gång men antar att ungefär samma behandling förordades här.
”Jag fick ett slag av en plog en gång, så att ett revben knäcktes. Jag hade en mässingskam som jag filade på, den fick inte vara ärgig. Jag tog in så pass som en kaffesked filspån var morgon i fjorton dars tid. Det var inte svårt att ta! Hele kammen gick åt. Filspånet går till brottet och sätter sej så det läknar fortare och blir starkare”
”Jag bröt en överarm. En kvacksalvare satte ihop det. Sedan köpte jag mässingfilspån på apoteket och tog in a det i tre veckor. Sedan var det den gul ring som syntes utanpå skinnet. Då hade filspånet gått dit och satt sej och därigenom hade benet blivit starkare än förut”
”Jag bröt av ena lårbenet i vintras och fick forslas till lasarettet i Vänersborg. Jag hade med mig järnfilspån som jag hade fått av en urmakare och tog in tre matskedar s ingen såg det. Och det läknade två veckor tidigare än det skulle ha gjort annars. Doktorn undrade vad det berodde på men jag sa inget”
” Johanna i Yttergården, född 1837, bröt sig i höften för fem år sen och har legat sedan dess. Hon ber alla som kommer in att de ska skaffa henne ben från kyrkogården. Om hon får det kokat och hon får dricka spadet så blir hon bra, säjer hon.”
Jag känner mig inte manad att ta till något av ovanstående så jag låter tiden ha sin gång.
Charlotta Andersson Sandberg
Facebook: genealogista
genealogista76@outlook.com
Comments