Äntligen är augusti här och det första inlägget efter ett litet uppehåll. Vi börjar säsongens första inlägg med en promenad nere i Karl Gustavs skogar som jag och Charlotta tog tidigare i veckan.
Jag har inte varit ute på en torp promenad sedan förra året. Livet har helt enkelt inte varit med mig på den fronten. Så nu när jag haft semester ville jag i alla fall gå en vända och valde den absolut bästa dagen för det. Jag hade tidigare frågat Charlotta om hon velat gå med på en runda i hennes trakter och det ville hon så gärna. Det fanns ett område mellan Skärsjön och Stenshult i Karl Gustav som hade en hel del torp som försvunnit igenom året men även så sent som 1960-talet. På Häradsekonomiska kartan från slutet 1890-talet fanns det sju platser som försvunnit längst med vår runda och två till intressanta platser som hade övergivits tidigare, trodde jag. Efter vår promenad hittade jag en karta från 1855 över vårt område, med den samt Karl Gustavs torpinventering kommer jag referera när vi kommer till torpen.
Vi starta vår promenad nere vid Skärsjön och började gå upp mot Klara källa som låg fint, blickande över sin åkerlycka i dalen och den Lunkasjön. Men det här var inte första stoppet utan vi traskade förbi och vidare in i skogen söderut. Vägen delade sig och vi tog av till vänster upp för en backe som snart ledde oss till backstugan Spångens enligt den gröna kartan. Jag ville inte gärna gå in på tomten där en senare uppförd stuga stod men där fanns en inventeringsstolpe vid grunden. Backstugan fanns inte med på kartan från 1855. I torpinventeringen var de sista kända torparna här Johannes och Anna-Britta Jönsson och de hade barnen Karl och Fina.
Promenaden fortsatte uppåt i skogen och en bit ovanför backstugan korsades vår väg av vad som liknade tre hålvägar. De gick från Manåsen och sydöst om Spångens backstuga och man kan se dem på terrängskuggningen på Lantmäteriets Minkarta. En av dem har varit den gamla vägen från Manåsen ner söder om Spångens mot vägen som ledde ner till Grantorp.
Snart var vi framme vid vår första mystiska lycka där inget torp fanns på Häradsekonomiska kartan men att en gammal odlingsmark fanns kvar. På vår vänster sida ledde en lång stenmur längst med vägen och precis bakom låg resterna till ladugårdsgrunden. Denna grund var markerad med ett X och området kallades Lillaskog på Minkarta. Vi letade runt lite efter torpgrunden och om det fanns något annat av intresse och visst hitta vi det vi sökte. På en liten höjd över vägen på höger sida hittade vi torpgrunden och inventeringsstolpen med numret 94 och Lilla Skog. Nedanför torpgrunden ligger en mindre stenlagd grund på kanske 120x120 men vad det kan ha varit låter jag vara osagt. En bit längre in skymtade jag plåttakbitar och där upp en på kullen låg jordkällaren med en hel del virke inuti. Det ser ut som om någon påbörjat renovera jordkällaren men aldrig färdigställt det. Virket såg inte heller så dåligt ut så kan ju inte varit jättegammalt. I torpinventeringen var den sista torparen Johan och Charlott Johansson Gren och flyttade till Bua 1918. En tidigare familj på torpet var Gabriel Karlsten och Anna som flyttade ut 1897.
På den gamla kartan kan man här se två byggnader och det är säkerligen torpet och ladugården. Läser man i kartregistret har platsen namnet Gamla Blixtatorpet, det ”nya” Blixtatorpet kommer vi till senare.
Promenaden fortsatte längst med en väg österut igenom hagen mot vårt nästa stopp Spångatorp. Vi kom strax fram till ett litet kors där en fin stenmur gick längst med kanten och gränsade till Spångatorps före detta stora åker som nu bara består av granar i rader. Här planterades det igen mellan 60-70-talet. Vi tog vänster i korset och kom strax fram till Spångatorpet. Byggnaderna här verkar ha stått in på 60-70talet, sedan rivits. Vi fann resterna av vad jag kallar skjulet på vår vänster sida nedanför berget och på knuten till grunden låg en egg till en lie och en hacka. Torpgrunden syntes inget av men det är fel säsong att gå och leta grunder då växligheten tagit en stor plats i lyckan. En eventuell jordkällare som kan varit kopplat till torpet såg vi i alla fall men ladugården var lite svårare att tolka i landskapet. På den gamla kartan kallades torpet för Spångabacken. Samma namn används i torpinventeringen där de sista brukarna var Emanuel och Gustava Johansson.
”Efter Emanuels död bodde Selma kvar och skötte torpet till år 1943. Då överlästs det till sonen Klas och Judit Johansson Klarakälla som köpte det. De brukade det till år 1915 då det återgick till stamhemmanet.
Enligt äldre tiders mått var Spångabacken ett bra torp. Det födde 3-4 kor, gris och höns. Endast ruiner är kvar av det vackra hemmet och skog är planterad på åkrarna.
När den äldre dottern Augusta var 9 år kom en bror till Emanuel hem från USA. Han övertalade flickan och föräldrarna att låta henne följa med när han reste tillbaka, vilket både flickan och mor och far säkert bittert ångrade.
Hon kom hem och hälsade på när hon var vuxen, men då var mamma borta. Det var där som på andra torp att gå på dagsverken för att tjäna lite extra. Så odla och förbättra torpet på lediga stunder och sena kvällar.”
Nu skulle vi till ett torp som låg precis norr om men jag fick nog något hjärnsläpp när jag kollade kartan i allt regnande och tyckte vi skulle upp på berget. Det var nästan en helt onödig tripp för torpet låg ju faktiskt nedanför berget. Men Charlotta som hade sin svampkorg med sig blev lycklig då hon hittade några fina kantareller där uppe. Väl nere igen så försökte vi tyda något som skulle kunna vara en torpgrund å ladugård men det var lättare sagt än gjort. Det första vi stötte på var ett odlingsröse cirka 10x3 meter stort. Jag stod och jämförde kartorna från då och nu och kom fram till att vi stod ungefär på rätt plats men här fanns inget. De måste slängt iväg allt i en hög, eventuellt på det stora odlingsröset. Vi ville inte stå här i det öppna om det skulle börja regna igen så vi drog oss ner mot Spångatorp igen. När vi skulle passera ett tätt granparti gick vi på inventeringsstolpen med numret 99 och namnet Bertils. Den här stolpen tror jag bara är satt vid ett odlingsröse men finns det inga spår kvar så tar man det näst bästa. Bertils torp var uppfört efter den gamla kartan från 1855 och det var endast åkermark här då. Enligt torpinventeringen beboddes torpet sist av Bertil och Lotta till slutet 1890-talet. Bertil var skräddare och de hade endast en ko på torpet.
Vi fortsatte förbi Spångatorp och ner till det lilla korset vi tidigare tog till vänster och gick nu rakt fram söderöver. På vår högra sida ledde en låg och väldigt övermossig stenmur fram till en skogsväg som anlades runt 60-talet. Precis nedanför vändplatsen låg resterna av ett gammalt träd som hade en väldigt respektabel omkrets. Snart skulle vi komma fram till vår nästa plats, Slättåsen, där Häradsekonomiska kartan visade äldre brukad mark och det var upplagt att hitta intressanta ting här. När jag och Charlotta stod där på vägen och diskuterade vad som skulle kunnat vara här så låg ladugårdsresterna ner till vänster under grönskan. En rätt stor byggnad i sten i ena sidan och säkerligen träkonstruktion där efter. Området var fullt av små åkerlotter omringade av stenmurar men jag kunde än inte finna någon torpgrund. Jag hörde på distans ett väldigt porlande och nedför berget forsade bäcken från Spångakärr som låg i mossen intill Spångatorp. Med det här flödet och fallen nedför berget kändes det verkligen som att en kvarn skulle kunna ha nyttjats här. Så jag tog några älgakliv ner till bäcken och gick uppför berget. Jag fann inget som kunnat likna en kvarnrest men med alla stenarna i bäckens längd kunde allt spolats bort under årens gång. När jag kikar på den gamla kartan finns inte ens bäcken ut markerad. Jag återvände ner till det vackra stenmursområdet och fick syn på en stor jordkällare upp till höger, precis nedanför bergsväggen. Där inne låg det bland annat en gammal blå träsläde med koppling till en oxe eller häst. Men vart kunde torpgrunden varit? Så här efteråt när jag jämför kartan från 1855 och terrängskuggningen på Minkarta kan jag lätt se varenda åker och då ska torpet legat höger sida vägen inte långt från jordkällaren. Men med alla stenrösen i området blev det lite svårt att se det. Kanske blir en till tripp hit när inte grönskan finns för det är ju en stor nackdel. Enligt torpinventeringen hade Slättåsen nummer 114 och sista torparen var Nils Andersson och Britta. De hade barnen Kajsa och Anders.
”Kajsa hade en pojke som hette Adel. De flyttade till Åskloster runt 1900.
Kajsa och Anders till Boks under Å Bengtsgården var syskon och var födda här. Slättåsen trår kvar som en välbevarad Ruin. Väggarna är av sten. En jordkällare en backe är också bevarad.
Det berättas att familjen som bodde här var skyldig en bonde i Halland 150 kronor. När de inte kunde betala kom han dit och rev ner huset och körde bort virket. Då fick dom mura upp ett nytt av sten.
De hade två kor. Nu är det planterat skog på åkrarna.
Ligger nära Lykullen åt Spångabacken till.”
När vi kände oss klara här fortsatte vi ner för backen som tog oss till grusvägen mellan Stenshult och Skammershult och promenaden blev nu mycket bättre farbar än de stigar vi tidigare gått på. Vi gick ner mot Grantorp men stoppade vid en åkerlycka på vår vänster sida där det förr legat ett torp med ladugård. En inventeringsstolpe stod under en liten ek med numret 112 och namnet Spångs. Som ni kanske märker är Spång ett återkommande namn här omkring. Torpet fanns inte heller med på den äldre kartan. I torpinventeringen var den siste torparen här Anders Bok och Anna-Britta. Stugan revs på 1930-talet efter att Anna-Britta gick bort. Anders och Anna-Britta kom hit från Knektalyckan som vi kommer till senare.
Vi hade ett till stopp innan Grantorp och det var en backstuga med ladugård. Vi tog av från vägen och drog upp till höger där det legat. Gränsmuren fann vi runt krönet på en liten kulle och då visste vi att backstugan legat i närheten. Men grönskan gjorde nog sitt bästa även här för att hindra vår upptäckslust för att dokumentera det gamla. Eller så hade grunderna flyttats för att få mer åker att använda. Enligt torpinventeringen kallades backstugan för Grens och var egentligen ett soldattorp. Här levde sist Johannes och Johanna Gren. Johannes dog i torpet 1900 och torpet blev öde. Deras son Johan flyttade upp till torpet Lilla skog.
Efter denna nit fortsatte vi vår färd på grusvägen mot Grantorp. Här gick en avstickare upp till höger som vi också följde för att komma till våra två sista torp på vår nästan 1 mils promenad. Kropparna började gnälla lite efter den stundtals regniga och väldigt blöta terrängen. Och trots att vi nu gick på en grusväg orkade man inte med några jättestora avstickare. Som tur var kom vi fram till Bocks åkerlycka rätt snart. Torpet och ladugården är sedan länge bortrensat från åkern på vänster sida vägen men vid stenmuren står inventeringsstolpen med numret 102 och namnet Bocks. Torpet fanns ej med på den äldre skifte-kartan utan det var granntorpet som vi strax kommer till. Sista brukaren av Bocks var Boks Johan som var en allsidig karl som gick bort 1945. Hans föräldrar var Anders Nilsson född på Slättåsen och Anna-Britta Nilsson född i Backa.
”Johan stannade hemma och brukade torpet. Han vårdade sina föräldrar vilket blev nog så betungande med åren. Båda blev sängliggande, fadern Anders med kallbrand i båda benen.
Johan var lagt åt det övernaturliga. Han hörde och såg mer än andra. Han var dessutom en kunnig yrkesman. Han halvsulade och lagade skor, var sadelmakare och likkistmakare, bakade, sydde sina mössor, lagade sina kläder förutom att han hade två kor, gris, höns och bi att sköta.
När han skulle till affären för att sälja ägg hade han en rem om nacken och en korg i den med äggen. Sen gick det bra att cykla.
Han dog hastigt en morgon när han var på väg med sin mjölkkanna till bilen vid mjölkbordet på Olleredsbro 1945.
Med Boks Johan gick en allmänt känd personlighet ur tiden.
Husen blev rivna men åkrarna är arrenderade av en jordbrukare som sår och skördar.”
Nästa torp var ett soldattorp enligt Häradsekonomiska kartan och låg på Å Bengtsgårdens utmark. Stenshult ligger ju närmast men dess soldattorp låg på 1800-talet inte långt ifrån där vi kom ut på grusvägen efter Slåttåsen, till vänster intill Skogsäng som ligger på dess gamla marker. Vid soldattorpets inventeringsstolpe kan man skymta en liten grund och ladugården hade legat på åkern. Någon jordkällare var jag alldeles för trött att leta efter vid det här laget. På skylten stod det 104, Knektalyckan Boks. När jag återkommer till den gamla kartan så låg torpet redan här och kallades då 1855 för Blixtatorpet. Vid Lillaskog hade vi Gamla Blixtatorpet och när jag snabbt kollade i födelseboken över Karl Gustav så fanns det en soldat Peter Blixt först på Tommareds soldattorp mellan åren 1808-1828 med ett undantag, så var dottern Maria skriven på Stenhults torp. När han blev avskedad flyttade han och familjen, och fick 1838 dottern Anna Kristina på ett torp under Ekegården. Samma år föddes en tös Anna Brita på Tommareds soldattorp och fadern var Johan eller Johannes Blixt. 1842 föddes Johan Blixts son Johannes men under Å Tolsgården och sedan tillbaka under Tommared vid nästa son Aron 1844. Jag antar att gårdarna hade ett gemensamt soldattorp att ta hand om. 1850 föddes sonen Anders till den nu avskedade soldaten Johan Blixt på Tommared. Enligt torpinventeringen levde här den sista tiden soldaten Anders Bok som flyttade hit efter Johan Blixt. Familjen flyttade till Spångs på Stenshult och byggnaderna revs.
Så efter nio besökta torp var det äntligen hemväg tillbaka ner till Skärsjön. Men inte långt ifrån Bocks och Knektalyckan fanns det förr en liten mindre åkerlycka ner till höger. Inget torp fanns varken på den gamla skifte-kartan eller Häradsekonomiska kartan men på den gröna Ekonomiska kartan från 1950-talet står det här Båsens och även Fornsök har den markerad dock ej kvalitetssäkrad. Står en kommentar där i alla fall, Torplämning, skyltad av hembygdsförening med nummer 101. Vi var dock allt för trötta att konka ner på åkern för att kika efter. När vi väl kom ner till bilen fanns där inte ett torrt plagg på kroppen och fötterna badade i skorna. Oavsett vätan var det en väldigt fin och intressant torpvandring i Karl Gustavs skogar och Charlotta hittade allt en hel del svamp som nu fyllde korgen upp till kanten.
Nästa vecka delar Charlottas sitt inlägg och därefter kommer jag börja publicera en rätt stor artikelserie om Rydahls Manufaktur-Aktiebolag. Det finns ju en hel del böcker och dokumentation om det gamla spinneriet men jag tänkte ta en annan vinkel, 1800-talet dagstidningar. Vad kunde en person som levde under 1800-talet läsa om spinneriet i Rydal? Detta har jag suttit med i sommar på min semester och det kommer troligen bli 6-8 avsnitt, är inte helt klar med splittringen men första inlägget kommer handla om 1850-talet, när allt började. I de kommande inläggen kommer jag dyka ner lite i personer som det skrivs om, företag som stoltserar med att levererat till fabriken, vigslar, död och självmord. Ja, kort lite av varje.
Ha en fortsatt bra söndag!
Comments