Kristina började bli orolig. Kommer han inte snart? Sådan tid skulle det inte behöva ta att inhandla ett par träskor till pojken. Ville det sig illa hade han fastnat någonstans på vägen och inmundigat några supar. I så fall visste man inte när han skulle dyka upp och i vilket skick. Den där spriten hade ställt till med mycket elände. Förutom de ständigt återkommande fylleslagen när han blev än mer oregerlig än vanligt hade hennes Fredrik även suttit på länsfängelset i Vänersborg i flera omgångar för stöld, misshandel och olovlig brännvinsförsäljning. Familjens redan innan ansträngda ekonomi hade också blivit hårt ansträngd av detta. Hon tänkte tillbaka på senaste gången Fredrik varit i Vänersborg. Då hade hon varit tvungen att sälja en kviga för att få råd till skatten. Det gjorde ont i magen på henne bara hon tänkte på det.
Alltmedan minuterna gick växte oron. Hade han ställt till det för sig nu igen? Vilka följder skulle det få den här gången? Hade han begett sig till Håkansson och krävt honom på pengar? Fredrik hade nämnt detta, att de minsann skulle få betala för den skada de gjort några veckor tidigare, Johannes Andersson och han. Då hade Fredrik kommit hemraglandes med blodet rinnandes och hon hade fått förbinda hans sår så gott det gick. Hon anade att grannskapet hade något i beredskap åt Fredrik och befarade att de ständiga fejderna dem emellan skulle ta en ände med förskräckelse en vacker dag.
Klockan åtta den aftonen hade oroskänslorna växt sig så starka att Kristina bad äldsta flickan att se efter småsyskonen medan hon själv begav sig ut för att leta. Hon tog först vägen kring Bäckadal för att be svågern Abraham att hjälpa henne. Han begav sig mot Skogsbacke och hon själv tog vägen mot Hulubäck. Hon fick hon veta att mannen varit förbi på hemvägen men att han lämnat platsen för mer än en timma sen. Varför var han då inte hemma än? Hon skyndade hemåt igen, tänkte att de kanske gått om varandra på något sätt. Det var ju mörkt ute även om månen lyste upp stigen något så när.
Hon såg att det stod en folksamling vid Knopps lycka men skyndade förbi utan att närmare se efter vilka det var som befann sig där. När hon åter nådde Bäckabol möttes hon av Abraham som med panik i rösten sa att Fredrik blivit ihjälslagen nere vid Knopps. Skräckslagen rusade hon tillbaka i riktning mot soldattorpet och när hon närmat sig såg hon genom ett gap i gärdsgården hur en samling män utdelade slag på slag mot hennes man som låg alldeles orörlig på marken. När de blev varse att hon var där drog de sig tillbaka till Knopps hus.
Kristina kastade sig ner på marken och försökte få kontakt med Fredrik. Han sluddrade ”Är det du Anna Stina, låt mig få följa dig hem och lägga mig”. Kände han alltså inte ens igen henne utan misstog henne för att vara hustrun på Fagersberg? Hon frågade honom om han inte kände igen henne men hon förstod inte hans svar då han bara mumlade något ohörbart. Han förmådde inte resa sig, det var blod överallt och Kristina orkade omöjligt få hem honom själv.
Slutligen fick hon hjälp av några män i närheten att få hem honom. Vid elvatiden på kvällen kom de äntligen hem till Bäckholmen där de lade ner Fredrik på sängen, drog av rock och stövlar och lät honom vila, medan Kristina mitt i sin egen panik försökte lugna barnen som varit ensamma hela kvällen. Nästa morgon hade maken ännu inte kommit till sans och Kristina lät skicka bud efter Anders i Aratorp som var kunnig i att förbinda sår. Han blev tillsammans med Kristina vittne till hur Fredrik Karlsson drog sitt sista andetag denna förmiddag.
Fortsättning följer...
Marks häradsrätt (N, P) AIa:294 (1872) Bild 3100 och framåt
Charlotta Andersson Sandberg
Facebook: Genealogista
Comments