Nu när sommaren kommit har ni kanske, liksom jag, sett en och annan orm. Idag delade jag bryggan med fem-sex snokar vilket inte är så där väldigt avslappnande även om man inte har direkt ormfobi…
Hur som helst, snokar är inte giftiga och jag är inte så orolig för att de ska krypa in i kroppen på mig heller. Våra förfäder däremot var övertygade om att sådant kunde ske.
”Det var inte länge sen en orm kröp in i ett fruntimmer här i socknen. Bara man satte på en gryta söt mjölk på spisen och hon stod över och drog i sig immen, kom ormen upp”. (Öxabäck)
”Det var en gammal karl i Hultet som hade legat ute och sovit och fått en orm i sig. Ormen fick förtäras i magen på honom och till slut sket han ut ryggbenet” (Örby)
Snus skulle också vara bra om man fått orm i sig, själva snusandet i sig skulle skydda och om olyckan var framme hos någon som inte begagnade snus så kunde man dricka en snusdricka för att få ormen att lämna kroppen. I Hyssna ska det ha varit en stackars gumma som fått orm i sig när hon satt i svalen och slumrade. Gubben hennes ordnade till dricka och denna skulle intas medan han stod och höll en tjurpese (tjurpenis) över henne. Vad den hade med saken att göra förtäljer inte historien…
Ormbett är ju lite mer realistiskt och förr hade man en mängd olika knep om olyckan skulle vara framme. Blev man ormbiten så kunde man sprätta upp ormen och sätta skinnet över bettet så skulle det gå över. Man kunde också röka bettstället med torkat ormskinn.
Man trodde att ormen direkt efter bettet behövde dricka vatten. Om man efter bettillfället hann före ormen till vattnet så skulle man inte få ont av bettet. Brännvin var också effektivt liksom att sätta en silkessjal ovanför bettet, då skulle inte giftet och svullnaden kunna ta sig förbi.
På sina ställen grävde man ner den ormbitna kroppsdelen. I Folkminnen från Mark finns följande beskrivning från Torestorp med:
”För ormbett skulle man grava ner benet i jorden och sitta tills solen var ”gladder” (tills den hade gått ner) så var svullnan borta. Det gjorde far med min bror. Han hade varit i Strömmen vid kvarnen och hade blivit ormhuggen. Men så det sista hade han tobaksblad och ättika och vira om, och det påstod inte länge innan benet var smalt. Om de hade ett silkesband och knöt om ovanför där ormen hade huggit, så gick svullnaden inte över det bandet”
Man får väl hoppas att man slipper använda sig av någon av ovanstående metoder i sommar...
Charlotta Andersson Sandberg
Facebook: genealogista
genealogista76@outlook.com
Ahlberger, G (1997): Folkminnen från Mark-Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Vasastadens bokbinderi
Bergstrand C-M. (1950), Sjukdomsbot i Västergötland. Gumperts AB Göteborg
https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldPdfFiles/1998/17149.pdf
Comments