Trots att kyrkan makt var stor och vidskepelse inte sågs med blida ögon av densamma fanns det en mängd magiska riter som användes i de mest skilda sammanhang. Ibland var det kloka gummor och gubbar som stod till tjänst, personer som några sekler tidigare mest troligt bränts på bål. Men det verkar även som att gemene man och kvinna hade en hel del på sin repertoar. Jag har fortsatt läsa i Sjukdomsbot i Västergötland av Carl-Martin Bergstrand och fastnat för några berättelser från Istorps socken. Utsagorna från Istorp är markerade med kursiv stil.
Skriklyte
Om ett barn skrek väldigt mycket skulle vi idag förmodligen säga att det handlar om kolik men på 1800-talet talade man om skriklyte. Man trodde att det var någon död anförvant som var orsaken till detta. Den döda personen kramade barnet på nätterna och för att förhindra detta kunde man hänga ut barnets kläder utanför huset och förhoppningsvis blev tyget kramat istället för barnet. Anledningen till att barnen inte fick vara ifred var att den döde ville bli
uppkallad, det vill säga att namnet skulle gå vidare. Kanske var detta en anledning till att det var väldigt vanligt att uppkalla barn efter äldre släktingar. De äldsta barnen i en barnskara fick oftast samma namn som sina mor-och farföräldrar.
”Om barnet fått skriklyte och lät som en gris, då skulle de klippa en gris i öronen och ge barnet av blodet”
Stolsteg
Stolsteg beskrivs i boken som en kula vid ögat, alltså en vagel. Varför detta associerades med stolar begriper jag inte. Risken fanns tydligen att man kunde få det om man såg undersidan på en stol. Dock kunde det på vissa håll förhindras om man spottade på stolen. Att ta flisor av stolen, elda dem och låta röken nå ögat var en metod som tydligen användes på flera ställen i Västergötland.
I Kinds härad hade en gumma råkat ut för stolsteg då hon haft spinnrocken igång efter klockan sex en lördagskväll. Tur då att maken kände till ovanstående! På andra håll botades
det genom att den drabbade stod på ena sidan av en dörr och en annan person på andra sidan, Tre gånger skulle medhjälparen säga; Du har stolsteget och lika många gånger skulle den drabbade svara ”Dä löx du!” Har ingen aning om vad det sistnämnda betyder men det anges flera gånger i boken.
”Stolsteget, då skulle man ta flisor ur varje ben på en trekantig stol eller på en spinnrock, för den har ju också tre ben. Så skulle man tända på dem och låta röken koma på stolsteget. Sen skulle man släcka elden och spotta på stickorna. Så tände man igen. Detta upprepades tre gånger”.
Älvablåst.
Uttrycket användes vanligen om det vi kallar nässelfeber.
Enligt folktron fanns det en del olika metoder för att råda bot på detta. Midsommarnatten var magisk, den natten mellan midnatt och klockan ett kunde man ta dagg som man tvättade utslagen med. Man kunde också rulla sig på marken denna natt, bara det inte skedde på ett ställe där räven rullat sig för då blev det obotligt. De flesta trodde att älvablåst kom med vinden, troligen var det därav namnet kom. Att använda älvanäver för att få bort det användes på flera håll. Älvanäver var det yttre lagret på bokens stam. Detta skulle man sätta eld på och låta röken träffa en. Om man nu inte hade en vit tupp över förstås. Då kunde man hugga huvudet av den och smörja sig med blodet, detta hade tydligen förespråkats i Kinds härad.
”Älvablåst får man i vinden. Den kan inte botas utan med älvanäver. Man ska sitta naken under ett stort skynke och ha brinnande älvanäver på en plåt eller i en gryta på golvet. Man skall sätta eld på den tre gånger och släcka igen. Efter tre dagar är älvablåsten som försvunnen”
Det var inte ovanligt att döda personer på olika sätt spelade en roll i olika läkeprocesser. I förra inlägget skrev jag om skiver och här är ytterligare ett exempel på hur man trodde sig kunna bota det.
”I Istorp var det ett barn som hade fått skivern. Det var en gumma som lärde hennes mor att hon skulle skaffa ett kulpigt ben av en huvudskål och låta barnet dricka mjölk ur det. Hon lånade ett ben på viss tid men glömde att bära det tillbaka. Men den natten hon skulle ha lämnat igen benet knackade det på rutan och hon hörde någon ropa: Berta vill ha sitt huvud igen. Nästa dag gick hon till kyrkegårn med benet.”
En annan uppteckning från socknen visar att man ibland använde sig av nyligen döda kroppar
”När jag var sju månader gammal fick jag en knuta på ena armen, stor som ett barnhuvud. Då var det en pojke som drunknade i Fävren, en sjö i Istorp. Min mor bar mej till honom. Så förde hon mig runt om liket som låg på ett soffelock som låg på två bockar. Sedan lät hon den dödes hand röra vid kulan. Detta upprepades tre gånger och hon förde mig avigt. Hade det ringt för liket så skulle det inte kunna göra någon nytta. Men kulan gick bort strax”
Ja, detta var några exempel från Istorps socken. Gissningsvis var de inte så lokala att de bara förekom där utan man använde sig troligen av liknande metoder i socknarna runtomkring också.
Charlotta Andersson Sandberg
Facebook: Genealogista
För vidare läsning:
Sjukdomsbot i Västergötland av Carl-Martin Bergstrand
Comments