Jag har tittat igenom Älekulla sockens protokoll från möten med sockenstämmor och kyrkostämmor från 1820-1879. Det ger en intressant inblick i hur Älekullaborna organiserade sig och hur man svarade på olika frågor och behov som uppkom. Det hände mycket under dessa decennier och jag har försökt välja några axplock från olika områden så som fattigvård, skolans framväxt, kyrkans underhåll mm. Det blir tydligt hur mycket mer engagemang som krävdes från var och en i dessa frågor, sådant som vi idag oftast tar för givet att någon annan ska sköta. På 1800-talet fick var och en vara beredd att bidra såväl ekonomiskt som med material och med dagsverken när något inom socknen krävde en insats.
Fattigvård
Det är egentligen inte så väldigt många generationer sen, åtminstone inte ur en släktforskares synvinkel men när man läser om de fattigas situation så känns det som att det är oändligt avlägset. Den förnedring och armod som samhällets svagaste levde i griper tag i en. Jag får bilder i huvudet av hur det kan ha sett ut i de mörka, kalla och dragiga stugor där de fattigaste höll till. Förmodligen med en bedrövlig stank och en känsla av hopplöshet i luften. Människor som var helt beroende av andras välvilja, människor som kanske haft svårigheter med sig sen barnsben och människor som inte gjort något annat för att hamna där än att de blivit gamla och orkeslösa.
Man kan återkommande läsa om vad varje gård skulle bidra med i form av exempelvis spannmål och potatis för att man skulle kunna dela ut till de behövande. Det är ganska formellt skrivet och det framgår inte vad bönderna egentligen tyckte om detta. Man kan ana att det klagades ibland då det pålystes om extra sammanskott för än det ena, än det andra, men det syns som sagt inte här. Det var tydligt att man skilde på vi och dem. Den egna socknens fattiga skulle tas om hand men det förekommer flera gånger att man ondgör sig över tiggare som kommit från andra socknar och dragit fram i gårdarna i jakt på något ätbart.
I vissa av de äldsta protokollen träder enskilda människoöden fram.
1823 handlade det om pigan Ingeborg i sockenstugan som var så svag att hon inte kunde ta hand om sig själv. Då kom man överens om att ”vakt skall hållas öfver henne i Socknestugan under hennes sjukliga tillstånd. Denna vakthållning utgöres af en person på matlaget, som vårdar den sjuke ett dygn, och sker ombyte af vakthållning hvarje dag kl. 12 på dagen och skall den vakthafvande medhafva mat till den sjukes underhåll för dagen. Vakthållningen begynnes genast och fortfar så länge den anses nödig[1]”
Samma år hade man också uppmärksammat att änkan Maria Olofsdotter vid Lund behövde hjälp med att lägga om taket på sin stuga. Sockenmännen ”yttrade sin beredvillighet att bidraga dertill på det sätt att Ellekulla rote tillsläpper takved, de två andra rotarne sammanskjuta 2ne bräder på matlaget och Alfshults Rote gör ett dagsverke på matlaget.[2]
Det var både stort och smått som dryftades på mötena. Johannes i Karlabo hade en bror som han tänkte kunde få bygga på Karlabos mark efter att ha vistats i Halland ett tag. Tydligen var det bäst att låta sockenstämman ta ställning till lämpligheten i detta först. Han och hans granne ” voro sinnade tillåta Carls son i Karlabo, som förr varit vistande i Halland att bygga på Karlabo ägor och der uppodla sig ett torp och begärte socknemännens utlåtande deröfver. Socknemännen yttrade att då nämnde Carl Carlsson med hustru och barn få sin bärgning i Karlabo och på intet sätt må blifva socknen till last så ville de icke då detta villkor iakttages bestrida Carl Carlssons inflyttande i socknen. Åboen Johannes Carlsson i Karlabo förklarade sig villig att ingå i den yrkade förbindelsen[3]. I just det här fallet var det med facit i hand så att denna familj kanske inte var helt problemfri men det är en annan historia…
Samma år beviljades skräddaren Johannes Ericsson ett dagsverke på matlaget när han ”får träffat öfverenskommelse med någon inom socknen der han får uppsätta hus”
1847 [4] tillfrågades Socknemännen om de kunde hjälpa Per Bengtssons sjuklige son vid Nockakulla som ämnade sig till Varberg kommande sommar att bada och dricka brunn. Man fann hans belägenhet så ömmande att man genast beviljade honom en offerdag, som skulle pålysas i kyrkan.
1850 hade Andreas Larsson i Bostebygd råkat ut för en eldsvåda och frågan om hjälp till honom kom upp på stämman:[5]
”Frågan om något bidrag till det afbrända boningshuset tillhörigt Andreas Larssons undantag i Bostebygd framfördes icke såsom någon ovillkorlig skyldighet för socknemännen att ersätta den lidna förlusten utan såsom något frivilligt. Närvarande Socknemännen bestridde väl icke framställningen men yttrade svårigheten eller nära omöjligheten att nu under påstående kjällossning kunna framskaffa något ärfoderligt virke- men yttrade att efter vårarbetets slut och om tillfälle medgives ville de bidraga med en timmer trä och 3 bräder”.
I de flesta fall verkar beredvilligheten att hjälpa varit stor, åtminstone efter vad man kan utläsa i protokollen. Nöden var inte långt borta och man visste inte vems tur det var att behöva hjälp nästa gång.
Nöden var som sagt aldrig långt borta och vissa år när skörden slog fel kunde det vara svåra tider för de flesta. 1831 verkar det ha varit kärvt i många delar av landet och pastorn hade ett och annat att säga om sparsamhet. Han uppmanade också till försiktighet med det myckna supandet som ställde till det för så många. I protokollet kan man läsa:[6]
”Sedan 2ne missväxtår försatt folket i en bekymmersam belägenhet och i följd deraf verkeligen hungersnöd hemsökt delar af landet så ville undertecknad pastor göra socknemännen uppmärksamma på iakttagandet af all möjlig sparsamhet i hushållningen så vida den inbergade grödan skulle blifva tillräcklig till utsäde och brödföda för kommande året. Undertecknad pastor yttrade att det voro hög tid att tänka på någon inskränkning af det öfverflödiga och förderfliga brännvinssupandet. Sedan ärendet var föredragit fattades följande beslut, att vid alla sammankomster vare sig trolofning, bröllop, liköhl, brand..gillen eller husförhör icke mer än 2ne supar vid måltiden må äga rum äfvensom all måttlighet mellan måltiden iakttages. Socknemännen yttrade äfven det de ville ange den medlem af församlingen med missnöje som överskrider detta beslut som leder till enskilt och allmänt väl.
I sammanhang härmed ville undertecknad pastor hafva åtvarnat föräldrar, husfäder och förmyndare att hädanefter egna en större uppmärksamhet åt sina barns, tjenstefolks och ynglingars uppfostran så att de afhålla dem från det förderfvliga brännevinssupandet som skadar helsan och förderfvar sedligheten. På denna framställning yttrade socknemännen sitt fullkomliga bifall”
Jag anar en dubbelmoral...Var detta verkligen något som efterföljdes ute i gårdarna? Alla sockenmän verkar ha varit eniga men jag tillåter mig att undra om det efterlevdes. Man skulle se till att ungdomar och tjänstefolk höll sig undan från supandet men frågan är om det var de som var värst. Det satt förmodligen flera där på stämman som inte heller spottade i glaset..
1847[7] hade det kommit nya föreskrifter uppifrån. Man skulle inte längre använda sig av sockengång utan församlingarna blev ålagda ”att inleja på något ställe sådane fattighjon som saknar stadig husvära, äfvensom draga försorg om värnlösa barns uppfostran i Christendomen och tillika besörja om de fattigas underhåll och kläder till dem som sakna sådant”.
Varje man som var skattskriven i socknen skulle lägga åtta riksdaler om året och varje kvinna skulle lägga fyra. Dessutom bestämde man att varje hemman skulle bidra med 24 kappar blandråg, 8 kappar korn och en tunna potatis. Utdelningen till sockenhjonen skulle ske en gång i månaden enligt förslaget.
Det som förbryllar mig lite efter att ha läst protokollen är var sockenstugan och fattigstugan låg och om det rentav var på samma plats. När skolverksamheten drog igång delade skolan och sockenstugan på en och samma byggnad om jag förstått saken rätt och den låg nedanför kyrkan. Men hur det var innan dess blir jag inte riktigt klok på. Jag föreställer mig att sockenstugan låg nära kyrkan redan då. På äldre kartor står det fattigstuga en bit längre in i skogen, även om själva byggnaden är svår att urskilja på kartan, den kan alltså ha legat en bit bort. Å andra sidan så står samma fattighjon växelvis skrivna i sockenstugan och fattigstugan på 1820-talet vilket kan få en att tro att det var samma ställe. Om någon kan bringa klarhet i mysteriet får ni gärna höra av er!
Charlotta Andersson Sandberg
Facebook: genealogista
genealogista76@outlook.com
Comments