2 feb. 20214 min läsning

Tiggare och sockenhjon

Uppdaterat: 7 feb. 2021

Jag har börjat bekanta mig med sockenstämmoprotokoll från Marks härads södra delar, de socknar som numera hör till Varbergs kommun. Denna gång har jag fokuserat på fattigvården och hur man tänkte kring människor som hade svårt att klara sitt uppehälle på egen hand.

Många äldre fick bo på undantag när den yngre generationen tog över och ofta upprättades speciella kontrakt som beskrev vad de hade rätt att få av husbondfolket.

För dem som var väldigt fattiga och som inte hade någon anhörig som kunde sörja för dem var situationen värre. Fanns ingen annan utväg blev det fattigstugan eller också fick man gå på socknen, d.v.s. flytta runt mellan olika gårdar efter ett uppgjort schema. Det var inte bara åldringar som kunde hamna i denna situation. Även änkor och föräldralösa barn kunde gå på socknen.

Ett annat sätt att lösa fattigvården var Fattigvårdsauktioner. De förekom i Sverige fram till 1918 då en ny lag tillkom. Det var ofta barn som blev utauktionerade och det innebar att den som krävde minst summa pengar för omvårdnad, och uppehälle fick ta hand om personen i fråga under nästkommande år. Fattighjonet förväntades också att efter bästa förmåga hjälpa till på gården så det blev ofta ett sätt att få billig arbetskraft. Det var kyrkan som bekostade fattigvården och de fick in pengarna genom gåvor och avgifter som togs ut vid en rad olika tillfällen, exempelvis vid vigsel, dop och begravningar i socknen. I Gunnarsjö togs en avgift ut” wid första brudelysning, af barnsängsqwinnor, af dem till hälsa restituerade, och wid lijks begrafningar” enligt ett protokoll från 1717[1].

Fattigkassan var förstås begränsad och det var periodvis många som behövde hjälp och man kan läsa en hel del i sockenstämmoprotokollen vilka regler man satte upp för att få pengarna att räcka. Det viktigaste var förstås att prioritera dem som verkligen behövde hjälp. I Gunnarsjö 1716 var detta tydligen ett problem för där skrivs det in i protokollet att ”Förmögne barn förbudas låta sine gamble föräldrar tigga[2]”. Man lade också mycket stor vikt vid att varje socken skulle stå för försörjningen av sina egna fattiga och man skrädde inte orden i protokollen: ” Tiggare och annat omlöpande löst pack, som ofta stora förargelser i församlingen åstadkomma, förmantes sockenmännerne intet längre hysa, utan afskynda, emedan de eljest snart kunde hota socknens fattige, dem de försörja böra”[3] Ett halvsekel senare kvarstår tydligen problemet för i Karl Gustav, eller Skedeskamma som det hette då, skriver man 1770 att det blev fem daler silvermynt i vite för den som hyste främmande eller ”uthärads” tiggare[4] . I grannförsamlingen Gunnarsjö lät det ungefär likadant. Där bestämdes det att ingen fick hysa främmande tiggare över natten om det inte var riktigt oväder eller andra mycket speciella omständigheter. Om någon fick övernatta skulle den personen nästa dag snarast följas ut från socknen. Gamla fattiga människor fick man inte heller ta in i socknen utan församlingen tillstånd om det fanns misstanke att de skulle kunna komma att belasta församlingen framöver[5]. Ett sådant fall beskrivs i Kungsäter 1791 där man tog upp frågan om en sjuklig och fattig man på Säfshults torp skulle kunna få fattigunderstöd av socknen. Detta godtogs inte då mannen var född i Gunnarsjö och man tyckte att det låg på Säfshultsåbons ansvar att sörja för honom. Två änkor som uppehåller sig i socknen nämns i samma protokoll och dessa ska avhysas därifrån[6]. ’

Några år senare beskrivs ett fall där en soldat Ryman nu är så utfattig att han inte längre själv kan sörja för föda och uppehälle. Sockenmännen beslutade att han skulle få gå på socknen och bli försörjd på det villkoret att en bouppteckning gjordes dessförinnan som noga kartlade tillgångarna. Efter hans död skulle dessa tillfalla socknens fattigkassa. Ryman skulle, såsom socknens andra fattiga i samma situation stanna en dag på vart åttondels hemman, två dagar på vart fjärdedels, fyra dagar på ett halvt hemman och åtta dagar på ett helt hemman. I samma socken fanns vid detta tillfälle en Elin som var så sjuklig och svag att sockengång inte var aktuellt. Då beslutade man istället att rotemännen var söndag skulle förse henne med ”2:ne kakor och sugel” så att hon skulle klara nästkommande vecka[7].

1804 påmindes Gunnarsjöborna om att de fattiga som gick omkring på socknen skulle bli ”ömt hanterade” och att rotemästarna hade ansvar för att se efter att så skedde[8]. Några decennier senare kom man i Karl Gustav överens om att den sockenman som lämnar de kringgående hjonen vidare med ohyra i kläderna som straff ska få ta dem tillbaka och behålla dem till dess de är fria från ohyra[9]

I perioder var trycket på fattigvården extra hårt. I Kungsäter har man 1852 problem med att nödställda hör av sig var och varannan dag ” så att nästan ingen sön- eller helgedag nu förbigår utan frågor om understöds medelande måste till Församlingsmedlemmarne framställas till både presterskapets och Församlingarnes besvärande och uttröttande”. För att råda bot på detta presenterar man ett schema där behövande kunde anmäla sig i de fyra socknarna, Kungsäter, Grimmared, Gunnarsjö och Karl Gustav[10].

Problemet med utsocknes fattiga som tiggde fortgick även under 1800-talet. Landshövdingeämbetet hade författat en kungörelse som lästes upp på sockenstämman i Kungsäter 1838. Man förtydligade att det var angeläget att sörja för socknens egna fattighjon och se till att de höll sig inom församlingens gränser. När främmande däremot visade sig

skulle dessa förvisas och man skulle inte ge dem allmosor om de inte var i så dåligt skick att de var nära döden genom hungersnöd[11]. Kringstrykare beskrevs stundtals som ett eget, sämre släkte som drog runt och tiggde på dagarna och stal på nätterna och det blev vite för den som lät dem stanna mer än en natt[12]

Många av de här formuleringarna skulle de flesta av oss inte vilja kännas vid idag. Frågan är om det verkligen ändrats så mycket som vi vill tro? Kanske är det bara så att vi börjat leva

våra vardagsliv i en geografiskt större sfär, vidgat våra vyer aning och därmed också gränsen för vilka vi är beredda att hjälpa och vilka som får förbli andras problem?..

Charlotta Andersson Sandberg

facebook: genealogista